Vad är det som gör att vi upplever att vi inte är tillräckliga, att vi inte duger.

Att vårt värde ska på nåt sätt vara grundat i vad vi gör och åstadkommer. Hur mycket vi hinner med på kortast möjliga tid. Hur trötta vi är och hur många bollar vi kan hålla i luften samtidigt utan att fullständigt säcka ihop av utmattning.

Varför skryter så många över hur mycket de arbetar tex tror du att de drömmer om ett annan sorts liv istället?

Varför kan vi inte bara klappa oss själva på axeln och vara nöjda med oss själva utan att hela tiden ha ännu högre förväntningar på att allt ska vara perfekt.

Vad är det för föreställningar vi har om vad vi behöver åstadkomma för att vi ska ha ett värde.

Vad är ens perfekt – den frågan kan man ställa sig. 

Tror vi att vi får mer glädje, lust och självkänsla av att andra måste godkänna dig.

Om vi istället för att söka bekräftelse utifrån, gör som andra vill och slaviskt går efter samhällets struktur, tittar inåt och lyssnar på vad vi själva behöver och mår bra av – vad händer då med dina känslor, tankar och ditt liv!? 

Varför är det så svårt att stå upp för det vi själva tror på och leva på det sättet som vi förväntas göra – ja det är nog väldigt individuellt beroende på vem vi pratar med.

Varför vågar vi inte gå utanför samhällets uppsatta ramar om vilka vi förväntas vara.

Har du någon gång tänk i dessa banor

Om det fanns en sak som du skulle vilja ändra på direkt nu – vad skulle det vara då?

Vilken ursäkt använder du för att inte förverkliga den förändringen?

Så här snurrar det ofta i min hjärna och jag är så otroligt tacksam mot mig själv att jag har gjort en del av min personliga och andliga utveckling. Jag är övertygad om att jag har mycket kvar att lära och det välkomnar jag. Men jag är också oerhört stolt över den resan jag redan gjort och de val jag har tagit.